Ett år sen...

Vet ni vad? Idag är det ettårsdagen sen bilolyckan. Känns nästan helt overkligt att det faktiskt har hänt, samtidigt som jag aldrig i hela mitt liv kommer glömma hur fruktansvärt rädd jag var!
Jag har varit med om ganska många olyckor som kunde ha slutat riktigt illa, så jag blir lika paff att det har gått så bra varje gång. Varför dör inte jag när många andra gör det? Är det meningen att jag ska uträtta nånting här som jag inte förstår?
Vi kan ju börja redan när jag var ett barn. Jag hade en cykel som hade tappat en gummihandtaget som skyddade styret. Under gummit så är ju styret bara ett rör så det är ganska vassa kanter. Naturligtvis ramlade jag omkull och fick just den sidan av styret i halsen! Jag fick skärsår i en cirkel precis efter kanten. Hade jag ramlat hårdare så hade jag styret gått igenom halsen och ja, ni kan ju tänka er hur det skulle ha slutat!
Sen var jag ju en hästtjej i många år, vilket leder till att man ramlar av ett antal gånger. Finns dock en speciell gång som var lite värre än dom andra. Vi hade en vikarie som ridlärare och hon tog ut hela gruppen till skogen. Det hände nånting som gjorde att hästarna i min del av gruppen plötsligt började skena helt vilt genom skogen. När dom kom fram till hästarna framför så blev det givetvis tvärstopp för oss. Ordet flyga fick en ny innebörd när jag voltade över min ponny! Landade på armen och bröt den, men det blev inte värre. Kunde lika gärna ha brutit nacken när jag landade på marken!
Eller vad sägs om min cykelolycka hos mina kusiner? Vi hade tagit en varsin cykel hela gänget för att cykla till macken. Tror att vi skulle hyra film eller nått sånt. På vägen hem så blir det en nedförsbacke, och vems cykel går inte sönder just där om inte min? Framgaffeln (det är liksom u-grejen som håller fast hela framjhulet) gick rakt av, och röret gick rakt in i framhjulet! Det kan vi verkligen kalla tvärstopp! Flög naturligtvis över cykeln, landade på magen på asfaltet och gled framåt av farten eftersom det var en nedförsbacke! Jag har aldrig sett någon reagera så snabbt som Lina gjorde den dagen! Jag såg redan i ögonvrån hur hon liksom skrek till och hoppade av sin cykel i farten. Lina kastade sig mot mig och drog mig in till vägkanten. Det var ju en riktig bilväg, så det var väl inte så bra att ligga hjälplös mitt i den! Det mina vänner gjorde jävligt ont, kan jag lova! Fick lite svårt att andas där i början, både av chocken och från landningen på magen, men sen gick det över. Hade slagit min armbåge ner i asfalten, hade skrapsår på näsan, hakan och magen efter min lilla glide på vägen, men annars var jag ganska okej. Jag fick tom repor i mitt navelsmycke, bara tur att jag inte slet loss det! Åkte faktiskt till sjukhuset ett par dagar efteråt, för jag hade så ont. Hade fått nån blödning i muskelaturen, sen var det nått mer vid revbenen som jag inte minns. Var ändå sånt som läkte av sig själv!
Och sist men inte minst så har vi ju voltningen med bilen. Ni som hängde med redan på den tiden, vet att vi hade helt osannolik tur den dagen. Jag har visserligen fortfarande ryggproblem, men annars kom jag hem med lite skärsår och blåmärken efter att ha voltat runt med en bil flera varv...


 Ni kanske förstår varför jag nojjar lite nu, känns som att min tur borde ta slut...





Kommentarer
Postat av: Linda

Hejsan!

Uscha den där olyckan va inge vidare den e.

Det jätte ha varit en skyddsängel som vakade över er då!! Glad att ni klarade er :)

Ja jag förstod nästan det att det var till syrran det skulle till.. alltså det du råkade skriva till mig.. Hehe!

Hare gött...

Puss

2008-11-03 @ 14:34:56
Postat av: Evelina

Hon satsade på rätt yrke då Lina :)

2008-11-03 @ 16:15:42
URL: http://lonken.blogg.se/
Postat av: Madde

ja fy fan.. det var det värsta ja vart med om :O

2008-11-03 @ 17:02:52
URL: http://justmadde.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0