minajagochmigsjalv

Jag vill sova, inte jobba. Har noll motivation just nu. Eller jo, jag vill krypa ner i mammas säng och dra täcket över huvudet. Komma fram när allt har gått över. Hela min kropp känns så konstig nu för tiden. Har bara en stor klump längst ner i magen som aldrig vill försvinna. Ångest kanske det kallas? Det känns verkligen som att varje gång nån annans liv tar ett steg framåt så tar mitt liv två steg bakåt. Jag får panik, saker löser sig faktiskt inte alltid av sig själv. Det var liksom min studenten-attityd! Jaha, nu sitter jag här 2½ år senare utan någon som helst stabil tillvaro. Det finns alltid dom som har det värre, men livet är fan inte rättvist!


Nu ska jag duscha...